Att hantera missbruket.
Kategori: Barnen
Det är den enda som egentligen fungerar för mig. Säg hejdå till kolhydrater.
Kolhydraterna är den stora boven i det hela. Jag vet det. Jag är inte dum. Jag har trixat nog med min kropp för att veta exakt vad som funkar och inte. Och min kropp är så sjukt sockerkänslig, så det är löjligt.
Och det märkliga är att jag nästan blir provocerad av det själv.
För egentligen, innerst inne, så tror jag inte på LCHF. Jag tror att våra kroppar vill ha/behöver frukt, grönsaker, fullkorn, bönor, rotfrukter, havregryn... Jag vill tro det, och jag vill äta det.
Jag står med ena foten på en sida, och andra foten på andra sidan. Väger. Fram och tillbaka. Trost att jag egentligen vet.
Att läsa sånt som My, LCHFingenjören, skrivit, bekräftar det jag redan vet. Enda sätter att hantera, är att helt ta bort det som triggar.
Det är en sån tröst. Att läsa det någon annan skrivit. Som om det vore mina egna ord. Det är en sån enorm tröst.
Jag har i flera perioder gått ner i vikt med LCHF. Efter ett par veckor, ca 6, så händer nåt. Jag lessnar ur. Tappar lite livsgnista. Och ger upp. Misslyckas igen.
Men vad är det som händer där, och då. Efter 6-8 veckor? Vad är det som gör att jag inte pallar mer än så, när min kropp är sååå tacksam att slippa kolhydraterna? Är det min hjärna? Är det förbuden? Att jag absolut inte får äta vissa saker, som gör att jag psykologiskt inte orkar, trots att jag fysiskt mår prima?
Jag blir lite knäpp.
