Att kompromissa.
Kategori: Renovering & Hemmet, The Marrige
Vi bygger och fejar och donar. Byter panel och har oss. I samband med det blir det också en ny altan. Som vi faktiskt prioriterat lite, för att ha ett ok ställe att hänga på.
Denna altan har medfört sig att vi för första gången ska köpa en ordentlig uppsättning utemöbler.
Den här historien har varit låååång och mycket segdragen. Vi har ältat, stött och blött. Och vi kom fram till att det egentligen inte finns något som vi vill ha, just nu. Vi är inte så överförtjusta i konstrottingen. I modellen och stuket dom kommer i. Vi vill ändå ha det rejält.
Och inte för dyrt. Såklart. Konstrottingmöblerna går ju på runt 8 000 kr med dynor. Dyrt för något man inte är riktigt såld på.
Nu är grejen den här... Jag har i ett par veckor exakt vetat vad jag vill ha. På pricken. Jag har nämligen för ett par veckor sen blivit kär i en stol på Ikea. Bord är mindre viktigt. Men stolen. Jag kunde inte släppa tanken på den stolen, på min altan. Eller sex stolar, á 699 kr.
Uteslutet.
Så vi bestämde oss för att köpa en "tillfälligt" grupp på Jula, för ca 1 600 kr. Men väl där, insåg vi snabbt att man får vad man betalar för... Det såg ut som dockmöbler, och såg mycket festligt ut när 185 cm Jocke knöcklade ner sig i den.
Nej. Uteslutet även det.
Vi vandrade runt. Stötte och blötte lite mer. Kollade redovisningen, räknade, plus, minus... In på Ikea, och kom fram till att vi fick höja ribban. Vi fick punga ut ett par tusenlappar till, för att få något vi verkligen ville ha (läs: mina stolar...).
Osäkert om det här var min plan, eller ödet.
Väl på Ikea ser jag min stol. Sitter i den och ler stort. Men Jocke ler inte med mig. För han har minsann hittat en trägrupp.
Näääääääj.
Jag låtsas lyssna och vara intresserad, men sneglar konstant på min stol, och blir svettig när jag kollar lagersaldo på mobilen, och ser att det bara finns en uppsättning kvar.
Arbeta fort som faaan, blev mantrat.
Till borde Jocke ville ha var det åtta stolar. Trä. Underhåll. Positionsstolar som pajar. Nä?
Jag diskuterade lite med mig själv. Och jag och jag kom fram till att lägga oss. Platta. Jag bestämmer oftast.
- Ok. Vi tar dom här möblerna. Men lova att aldrig, aldrig mer säga att jag alltid bestämmer. För nu kompromisar jag inte ens. Jag lägger mig platt. Jag struntar helt i mina bäjbisar, och vi köper det du vill ha. Nu så.
Väl vid hyllan för möblerna, vad varenda jävla gud med mig! Halleluja, när jag såg att det endast fanns sju stolar!!! Den åttonde saknades!
Åh, nej, så trist. Tänkte jag inte.
Behöver jag ens berätta vilka stolar vi köpte?
Vi avslutade besöket på Ikea, med den syrliga kommentaren från min man:
- Säg aldrig, aldrig att vi har ett för trångt bord på altanen!!!
Kärlek och respekt, när det är som bäst.
