Skulden, ja...
Kategori: Barnen
Är det något vi gjort? Är något vårat fel? Kunde vi gjort något annorlunda? Har vi vart dåliga föräldrar? Har han inte fått tillräckligt med tid av oss? Har vi inte kramat honom nog? Har vi inte lyssnat tillräckligt mycket på honom? Har vi inte sett? Har vi sett, men sen blundat? Har han behövt något, som vi inte kunnat ge? Har något hänt, som han inte törs berätta? Varför törs han inte berätta? Har han sagt något, antytt något, men vi har vart för upptagna med vårt?
Förstår ni hur det mal?
Hela tiden. Konstant. Varenda gång jag ser dom där stora, blå, vackra ögonen, så undrar jag vad som döljer sig där bakom...
Det kommer äta upp mig, och jag måste släppa det. I know.
Men ändå.
Sara Nordberg säger:
Jag förstår precis hur det mal och även om du säger att du måste släppa dig så mals det på ändå...men ni kommer fixa detta, va det än är med prinsen. Ni är fantastiska föräldrar som alltid ser era fina barn och sätter dem i främsta rummet, fortsätt så, så kommer det fixa sig vännen <3
Linnea säger:
Bloggadress: http://hndnsls.dw
Känn ingen skuld.
Det blir en ond spiral som äter upp dig.
På något sätt gäller det att acceptera läget och hitta en egen väg som fungerar för er familj.
Nu vet jag inte *problemet* i sig men jag förstår att Linus har det svårt.
Åh ni har varit där hela vägen hjälpt han på det sätt som känts bra för tillfället.
Det är inte fel att vara annorlunda. Det är inte fel att ha andra behov.
Ang maten kan det faktiskt vara så enkelt att han där då är i behov av lugn. Ensamheten. Det blir för mycket med syskonen och er. Det är inte helt ovanligt bland barn.
Jag hoppas ni hittar en fungerande lösning för er!