fruhillbom.blogg.se

Ja ni.

 

Att vi haft problem med Linus, är ju ingen hemlighet. I Tisdags fick vi för första gången komma till BUP. Vi hade ett möte inbokat tidigare, men psykologen blev sjuk. Så nu blev det av.

 

Det har lugnat ner sig. Det är nog över en månad sen som Linus "ballade ur" ordentligt. Då var det riktigt ordentligt. En TV gick sönder, bland annat...

 

Men sen har det vart ok, faktiskt. Men vi kände att vi tar den här tiden - och chansen - ändå.

 

Det var... Annorlunda. Speciellt. Udda. Vi ska dit igen, utan Linus.

 

Den här upplevelsen har ruskat om mig, lite. Jag har åkt lite bergochdalbana, senaste dagarna.

 

Jag har tvivlat på mig själv. Däremellan rätat ut mig, och tänkt att jag är ganska ok ändå. Sen svajat tillbaka. Det är jobbigt.

 

Jag har insett hur otroligt mycket jag brinner för barn. Alla barn. Inte bara mina. Alla barn som - i mina ögon - har föräldrar som - enligt mig - tar helt galna beslut.

 

Jag påstår inte på något sätt att alla mina beslut är korrekta. Att alla andras beslut är fel. Det jag menar är att jag blir så otroligt provocerad av föräldrar som inte gör allt, för att barnet ska ha det så bra som möjligt.

 

Jag blir så provocerad att jag inte kan släppa det. Det suger energi, och jag blir nästan spyfärdig, på alla puckon. Förlåt. Men det här är ju min blogg, och jag får skriva exakt vad jag vill.

 

Barn varken kräver, eller behöver mycket. Dom behöver tak över huvudet, värme. Det fixar dom flesta. Dom behöver mat. Bli mätta i maggen ett par gånger om dagen. Förhoppningsvis fixar dom flesta även det. Kläder efter väder. En säng att sova i. En varm dusch. Såna saker kostar pengar. Och förhoppningvis kan man avstå nåt själv, för att barnen ska ha allt grundläggande. Det SKA vara ens största prioritet.

 

Sen kommer dom där andra sakerna. Som egentligen är viktigare. Som är viktigast för mig. För mitt och Jockes föräldraskap. Vår grund. Våra principer.

 

TID.

 

Tid. Timmar, minuter, sekundrar. Dagar. Man kan aldrig ge dom små för mycket tid med mamma och pappa. Aldrig. Dom behöver kärlek. Uppskattning. Beröm. Feedback. Regler, rutiner och struktur. Ordning. Lugn. Trygghet. Dom ska aldrig, aldrig behöva oroa sig att något saknas, eller att något som behövs inte finns. Vi vill uppleva med våra barn. Vi vill vara med dom. Umgås med dom. Hänga med dom.

 

Jag fastnar själv i karusellen. Hur kul det skulle vara att tjäna lite mer pengar. Ett annat jobb. Mer välbetalt. Ja. Kanske det vore kul. Men jag jobbar 7.00-13.30 varje dag. Jag är alltid ledig på helgerna, och jag har en väldigt bra chef, som ser till att alla önskade semestrar beviljas.

 

Jag måste liksom stoppa mig. Påminna mig själv om vad som är viktigt. Eller, jag menar vilka.

 

Jag skiter helt ärligt i fina bilar, häftiga kök och snygga badrum. Jag skiter i allt det där, så länge jag har tak över huvudet och rena kläder. Så länge det finns mat på bordet varje dag. Så länge räkningarna betalas.

 

Jag vill åka på museum. Små resor. Till badhuset. En hotellnatt här. En liten resa där. Ett restaurangbesök. Lite bio. Grilla korv i skogen. Åka skridskor.

 

Jag har inget behov av en flashig utsida, som är till för show off. En fasad. Det finns ingen mening att låtsas.

 

Hur många hem ser perfekta ut, på utsidan. Allt ser bra ut. Och för många verkar det vara det viktiga. Märkligt nog. Att andra ska uppfatta en på ett visst sätt. Sen innanför den där fasaden, så spricker allt.

 

Felprioriteringar. Barnen är små en sååå kort stund. Prioritera om, och välj dom. Dom ska alltid, alltid vara viktigast.

 

Jag svamlar, märker jag. Och kommer ingenstans.

 

Jag går och lagar lite mat, istället. Så kanske jag samlar tankarna, och kommer fram till vad jag egentligen ville.