fruhillbom.blogg.se

Senaste dagarna har jag råkat ut för det två gånger. Det händer så sjukt sällan. Det drabbar iallafall inte mig. Tror aldrig det gjort det tidigare. Men nu har det hänt två gånger, på bara ett par dagar.

 

Och att jag låter det komma åt mig gör mig så satans irriterad. Att jag inte bara skakar av mig det, och går vidare. Nejdå. Jag låter det gro. Ältar det.

 

Uäck.

 

Det handlar om att vara en ung mamma. 

 

I Fredags fick jag höra av en generation äldre, att det var synd om barn som fick barn. Då pratade vi om en 23-åring. Stackars barn. Alltså föräldern, i det här fallet. Vidare berättades det om att hen skulle bli ledsen om hens barn - som är i dom slängarna i åldern - skaffade familj nu.

 

En parentes här, innan jag fortsätter. Skaffa familj. Skaffa barn. Ett av de fulaste uttryck som finns. Man skaffar inte barn. Det är någon man inte alls ska ta för givet att man kan få. Det är ingenting man köper på Åhléns, eller bestället på postorder. Man bygger en familj. Steg för steg. Sten för sten. Det är inget som skaffas. Man kan inte knäppa på fingrarna och få det, bara för att man kommer på att man vill ha det.

 

Vidare.

 

Idag fick jag av två personer höra att dom verkligen, verkligen inte ville att deras barn skulle få barn vid 22 års ålder.

 

Och det stör mig. Och det stör mig att det stör mig. You see?

 

Jag flyttade till Stockholm direkt efter studenten. Nästan. Jag jobbade på Fundia över sommaren först. Sen drog jag. Jag flyttade in hos Fredriks familj. Ganska snart fick vi egen lägenhet. Och ganska snart fick jag en fast anställning i Tyresö kommun.

 

Han hade fast jobb sen tidigare, och jag fick fast jobb. Och det enda som fanns i mitt huvud, var att jag ville bli mamma.

 

Det var det enda, enda jag ville. Jag ville bli mamma. Min önskan var sååå stor och stark. Han ville inte alls. Kan poängtera här, att han var två år äldre än mig.

 

Till slut, så bestämde han sig. Han ville. Vi skulle bilda familj.

 

Lyckan var total och jag svävade på moln.

 

Sen sprack det. Han ångrade sig. Vilket jag såklart idag är överlycklig över. Det hade inte hållt, av flera anledningar, och det hade vart fruktansvärt för så många inblandade om ett barn funnits med i bilden.

 

Det tog slut ganska snart efter det. Som jag sa tidigare, av fler anledningar. Men en av dom största, var sveket. Att han inte ville.

 

Det här var nog i November/December. Ett par veckor senare bestämde jag mig för att flytta hem. I Februari landade jag i Smörts igen.

 

Jag levde loppan tills jag sprang på Hillbom, sista Juli. Då var jag klar. Färdig. Done. Finito. 

 

Då visste jag vad jag ville, och vad som skulle komma. Nu var jag så lyckligt lottad att han ville precis samma sak. Och jag kan bara gissa vad olyckskorparna kraxade, när det i slutet på September kom fram att vi väntade barn.

 

Såklart skulle inte det hålla.

 

Skit på er! 

 

Min önskan som var så stor och stark gick i uppfyllelse. Och jag var 21 år. Ung. Och lyckligast i världen.Jag ville ju det här. Jag ville inte åka till Asien och luffa. Jag vill inte åka till USA och ta hand om andras barn.

 

Däremot vill jag kanske - när jag är 45 år - ge mig ut i världen. Då vill jag kanske upptäcka. Få egentid. Lugn, trygg och sansad. Jag kommer fortfarande - peppar peppar - vara pigg, alert och kry, när mina barn är stora. När jag är 45 år är Saga 23 år, Linus 21 år och Hugo är 17 år. Dom är stora, rediga och jag har hela livet framför mig.

 

Jag är inte en sämre mamma för att jag var 21 år när jag blev mamma. Och Bertafjärta eller vem fan det nu kan vara, är definitivt inte en bättre mamma än mig för att hon var 35 år när hon blev mamma.

 

Åh. Provocerande.

 

Så sjukt provocerande när det känns som att någon påstår att jag är en dålig mamma. Det är inte det dom säger. Men det är det jag hör.

 

Nu ska jag skaka av mig det.