Bitten...
Kategori: Barnen
Läser på bittensaddiction.com.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag funderar i mitt stilla sinne om det är mig hon skriver om?
För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Börjar man äta kan man inte sluta, kroppens krav är obevekliga.
Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo.
Den sockerkänsliga blir något av en "Dr Jekyll och Mr Hyde". Ena stunden kan hon ha depressioner och/eller aggressioner, vara våldsam, oförutsägbar, glömsk och impulsiv. Hon kan ha kort stubin, vara virrig och ofokuserad och prata mycket och fort. Men hon kan också vända på en sekund och visa sig kreativ, klarsynt, charmig, energisk, lekfull och kärleksfull. En sådan person är det jobbigt både att vara och att leva med.
Kombinationen av svängande blodsocker, låg halt av betaendorfin – som bland annat styr självkänslan – och låg halt av "må-bra-hormonet" serotonin får oss att må både fysiskt och psykiskt dåligt.
Att i det läget orka med att hålla diet eller motionera är ofta omöjligt. Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är förståeligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt.
För att komma ur den här härvan av blodsocker- och hormonsvängningar krävs en kombination av åtgärder. Kunskap om hur min egen kropp fungerar är en viktig del. God mat utan raffinerade kolhydrater är en annan, träning för tanke, känsla och kropp är en tredje del.
Vi ser det också i högsta grad som ett andligt bristtillstånd, där uppgivenhet är det allvarligaste symptomet. Här gäller det att tillföra andlig energi i många olika former.
Vi ser det också i högsta grad som ett andligt bristtillstånd, där uppgivenhet är det allvarligaste symptomet. Här gäller det att tillföra andlig energi i många olika former.
Det fysiska beroendet skapas i hjärnans belöningssystem och fungerar på exakt samma sätt vare sig drogen utgörs av socker, nikotin, alkohol, tabletter, eller till och med olika handlingar som shopping, risktagande, spel, arbete mm.
Helt sinnessjukt att läsa om. Ganska komisk, dock, att jag halkade in på den här sidan idag.
Jag vet att jag är skör just nu. Jag suger åt mig allt negativt. Det är inte alls riktat till mig, men det kraschar, som en supervass pil, rakt in i hjärtat på mig. Och gör så ont. Allt.
Och idag kläcktes två kommentarer om överviktiga. Fula kommentarer. Om att man får skylla sig själv. Typ.
Om det vore så lätt...
Jag gräver min grop djupare och djupare och hittar inte upp. Omöjligt. Jag kommer inte ur hålet. Och snart känns det som att det är så djupt att inte ens en stege räcker till för att sig ur. Ingen som inte vart där själv förstår...
Jag försöker räkna mina kalorier, men tiden räcker inte till. Tre barn, skiftjobb och gud vet allt. Jag vet att jag måste prioritera mig själv. Men jag hamnar sist. Långt ner på listan, efter så mycket annat.
Jag är sur, grinig, konstant trött, irriterad, snäser, fräser.
Jag kräks på mig själv.
Matmissbruk och sockerberoende.
"Men det är ju bara att ta sig i kragen, ut och rör på dig, ät bättre."
Det får oss tjockisar att känna sig ännu mindre värda, ännu mer misslyckade. För det är inte bara. Om det vore så förbannat enkelt, så fanns det fasiken ingen överviktig människa. Men det sitter djupare än så. Så himla mycket djupare.
Frustrationen.
Varför kan jag inte bara få vara normal?
mammis säger:
Usch,så ledsamt....allting ska tydligen ALLTID vara en kamp.
Sara Nordberg säger:
Lisa, du är normal!!! Du vet exakt va du ska äta, du vet exakt hur mycket du ska röra på dig, du vet exakt va du ska göra för att gå ner i vikt, så JA du är normal. Sen har vi alla olika förutsättningar för att kunna fixa detta, vi har olika förutsättningar rent genetiskt för att kunna väga "normalt", det alla kallar normalvikt.
Jag kommer aldrig lyckas komma ner till "normalvikt" (va nu den vikten är) och jag kommer alltid få tampas med att hålla den vikt jag vill väga (jag är ännu inte där och f-n vet när jag lyckas med det) för jag älskar socker, jag tycker det är jobbigt att röra på mig och motionera. Sen vet jag med mig själv att jag mår bättre när jag springer på löpbandet, tar mina långpromenader eller kör 20 min av ett träningsprogram men jag tycker fortfarande inte att det är roligt!
Så om du inte är normal, då är inte jag heller det och min fråga är vem är då det egentligen...
Kram fina du!!