fruhillbom.blogg.se

Really? Jag trodde inte det. Faktiskt. Jag trodde mina barn hade koll. Ganska bra koll, till och med. 

 

Det har ganska nyligen vart brandövning i skolan, så dom vet vad det handlar om. Samma dag som det var brandövning, så kom Linus hem och ville att vi tillsammans skulle bestämma en samlingsplats.

 

Vart vi ska samlas, om det skulle börja brinna. Så nu vet vi det.

 

Men någon lyssnade visst inte så noga, på vad som sas på brandövningen... Hm.

 

Vi vaknade i skräck i morse. Runt femsnåret gick brandlarmet. Vill poängtera att det inte "bara" är en brandvarnare. Det är ju kopplat till Securitas, och det är sirener och fan vet allt. Det tjuter. Högt.

 

Både Jocke och jag fick ju panik. Flög upp! Man kan ju inte anta att det är falsklarm, även om larmet krånglat mycket. Så vi fick tyst på eländet, kollade runt, pratade med Securtias (som ringer upp inom typ en minut), tröstade två livrädda små pojkar.

 

Just det. Har inte ni en dotter också, tänker ni. Jomenvisst. Sörru. Det har vi. Stora, kloka, lugna Saga.

 

I det här läget lite för lugn. Hon kom nämligen inte upp. Jag tog hand om pojkarna och Jocke sprang ner och kollade av hur det var med henne, eftersom hon inte kom upp. Jag tänkte ju att hon gömt sig eller nåt. Var livrädd, eller nåt liknande.

 

Blev vi förvånade? Ja. För hon sov, nämligen.

 

Jävla unge, tänkte jag!!!

 

Hon hann upp en sväng innan jag åkte till jobbet, och jag frågade om hon inte hört larmet. 

 

- Jo, men jag tänkte att det var nog ingen fara, så jag somnade om.

 

Say what??? Jäkla pruttfia! Känns inte bra. Hon förklarade senare att hon hört Jocke ta ner larmet, så hon var lugn. Men ändå!!!

 

Så idag har jag bannat henne. Många gånger om.

 

Torsdag kväll. Fredag i morgon. Ett gemensamt beslut har tagits idag, tillsammans med barnen. Nu är det slut på godis på Fredagar och Lördagar. Fredagarna blir det lite ost, vindruvor, nån god salami och lite ölkorv. Så spar vi godiset till Lördagarna. Känns klokt.

 

Annars? Jo. Mamman och pappan i huset är i ett konstant Walking Dead-tillstånd. Barnet. Tvååringen. Värstingen. Blomkruksgrävarn. Han som vickar ut mjölkglaset på golvet, samtidigt som han tittar på oss och skrattar. Han som går igång på att man säger nej, som liksom antar utmaningen. Han, ni vet.

 

Han sover inte på nätterna, och på dagarna suger han musten ur oss. Jag kan inte förklara. Det går inte att förklara. Man måste uppleva Mr Action, för att förstå.

 

Och man kan tycka att är man så aktiv på dagarna, så borde man sova på nätterna. Men det tycker inte han. Han sparkas, skallar oss, pratar i sömnen (inget viskande eller mumlande, utan högljudda diskussioner), han är törstig, han är hungrig, han är arg, han vill leka. Klockan 04.00.

 

O R K A R   I N T E   M E R A.

 

Jag blir förvånad att jag står upp, liksom. Att barnen har fått mat och att jag har förmått mig själv att starta tvättmaskinen. Tre gånger, idag.

 

Men nu är det helg. Och på Söndag ska barnen sova hos Farmor och Farfar. Inte för att det betyder sovmorgon. Men det betyder ostörd sömn. Ska ju jobba dagen efter. Men jag får sova 8 timmar, ostört.

 

Åh, ni kan inte ens ana vad det får mig att orka. Att stå ut. Dom där små pauserna.

 

Och så har vi bokat biobiljetter. Så Mormor tar hand om Hugo, så får vi rå om Mellan och Stor. Ett besök på hemmakväll, och LasseMajas Detektivbyrå. Blir nog kanoners!

 

Men nu ska lite strumpor och handdukar in i torktumlaren, sen ska jag krypa till säng!

 

Over.