fruhillbom.blogg.se

Idag har jag kraschat lite. Det var längesen. Men idag hände det.

 

Nästan lite panikångest, eller nåt liknande. Men nåt hände. Inom mig. 

 

Som jag skrev tidigare så har det ju vart tufft. Det går inte att hymla med. Jag är en orolig och ängslig människa. Jag tänker, grubblar, funderar, vrider och vänder. Snokar, forskar och gud vet allt.

 

På gott och ont.

 

Sista tiden har jag inte mått bra. Känt mig trött och seg. Inte riktigt sett fram emot nåt, liksom. Irriterad. Kort i tonen. Lusten till allt har försvunnit.

 

Ingenting känns roligt. Jag har två helger med fest framför mig, och det enda jag vill är att stänga av. Och stänga in mig. Jag känner mig fel överallt. Jag känner mig fel, liten, ignorerad, bortglömd, dålig, oviktig. Jag känner mig som en elefant i en porslinsaffär. Typ. Otymplig och... Fel.

 

Fel. Vart jag än är, känner jag mig fel och otillräcklig.

 

Jag har inte alls kunnat sätta ord på det. Har inte riktigt förstått hur jag känner. Bara känt som ett konstant sjukdomstillstånd. Som alldeles innan febern bryter ut. Men den kommer aldrig.

 

Jag bara fortsätter att känna mig pre-feber.

 

Jag älskar fest! Det är ju typ det bästa jag vet! Alltid på. Hakar på en kryssning med ett par timmars varsel. Utgång med en timmes varsel. Och nu vill jag inte alls. Jag känner mig som en osäker liten mussla. En grå mus.

 

Jag jämför mig. Med alla. Med hela världen. Med Instagram och Facebook.

 

För det första. Alla dessa människor med både Instagram och Facebook, som sen aldrig, aldrig skriver ett ord, eller lägger upp en bild. Aldrig. Dom sitter där och bara gottar sig. Jag kräks på dom!

 

För det andra. Denna kost/träningshysteri!!! Jag saknar ord... Det är sååå sjukt. Vet ni vilken effekt det har på mig? Jo, jag äter ännu mer. Hela tiden. Jag tröstäter, för det jag gör räcker aldrig. Jag blir aldrig lika bra som "dom". Jag kommer aldrig kunna leva på kvar och kycklingfilé, så då kan jag lika gärna ge upp.

 

Jag misslyckas igen.

 

För det tredje. Alla dessa människor som irriterar mig. Som jag bara väntar på att dom ska skriva nåt nytt korkat. Lägga upp en ny, fånig bild om hur fluffigt allt är. Som bara suger energi ur mig, utan att dom ens vet om det själva. Jag kastar energi åt helvete! Jag kommer aldrig någonsin få nåt tillbaka. Det är liksom dead end.

 

Jag uppdaterar mig så till den nivå att jag blir alldeles matt. Jag blir orkeslös och irriterad, och jämför mig med alla andras rosa jävla liv.

 

Mitt liv är inte så rosa.

 

Vi är slutkörda. Vi slösar alldeles för mycket pengar, som vi skulle kunna spara istället. Vi har ett furukök, som är sjukt trångt. Mina barn har inte fläschigast kläder i stan. Vi åker inte XC90. Vi har inte bytt husets alla fönster till Mockfjärdsfönster. Vi skriker åt varandra inför barnen ibland. Vi skriker åt barnen. Den här hösten har vi skrikit så mycket till ett av barnen, att vi funderat på när någon ska komma och ta honom ifrån oss - och de andra två - för att vi inte är lämpliga föräldrar. Vi har inte råd att åka utomlands hela familjen, samtidigt som barnen ska lära sig att åka slalom och vi ska göra en miljon häftiga utflykter varje sommar. Vi äter dålig mat ibland. Vi har ätit korv Torsdag, Fredag och Lördag. Idag slog vi till med kassler. Vi har lån. Vi har inte flera hundra tusen på banken. Vi hinner fan inte ens med bolibompasex, för barnen är så stora att dom inte tittar på bompa längre. Vi kan kalla varandra syrran och brorsan snart. Varannan vecka möts vi vid skolan och byter bilar. Jocke sover när jag går, jag sover när han kommer hem. Jag skulle behöva en rejäl uppsättning med höst/vinterkläder, men är åt helvete för snål.

 

All den här jämförelsen med alla som är vältränade, har välbetalda jobb, planerar fina matlådor och åker BMW kräks jag på. Den dödar mig. Alla vita, fina kök, välstädade hem, nybakta jävla limpor och Didriksonkläder åt mamma och pappa. Och såklart Reima och Kuoma åt barnen.

 

Aj pjuk on jo all!

 

Jag dras med i det fast jag inte vill. Men jag räcker aldrig.

 

Alla länkar om hur man sak göra med barnen, hur man inte ska göra. Hur vi skadar dom genom att sätta dom på dagis för tidigt (och jag kan inte låta bli att tänka på typ alla andra länder, där inte föräldraförsäkringen är hälften så generös som i Sverige. Barnen klarar sig ju visst där med...). Gör si, gör så. Ät det här, drick det där. Inte den sorten. Inte Cardio. Bara styrka. För att bli fit!

 

För det är ju det vi vill! Vi trebarnsmorsor, med hängmage till knäna och ärr efter tre snitt. Fit. Det är vad jag strävar efter. Eller?

 

Nä. Det är det inte alls.

 

Jag vill må bra. Vara lycklig. Leva nu. Njuta av mina barn, min man och mitt fula furukök. Nu. Det finns bara nu.

 

Alla dessa länkar om hur hemskt det är med mobilanvändningen idag. Hur det skadar alla människor omkring oss. Det är ju fint att lägga upp dom på fejjan. Men gör det nån skillnad?

 

Nej, just det.

 

Idag har jag sagt upp mig. Idag har jag valt min blogg. Jag kanske kommer tillbaka till det andra sen. Men inte nu. Inte på ett tag.

 

Min blogg är en envägskommunikation. Min kanal. Mina fina läsare kommenterar, och gör mig glad. Men det är min kanal.

 

Hejdå Instagram och Facebook. Nu lämnar jag er låtsasvärld för ett tag. Lev kvar i er bubbla ni.

 

Jag ska leva. Här och nu. Se mina nära och kära. På riktigt. Vara helt närvarande. Inte halvt.