fruhillbom.blogg.se

Att jag har en ätstörning vet typ alla som läser bloggen. Alla som följt bloggen vet. Upp och ner. Hit och dit. LCHF och Viktklubb.

 

Det är en stor, enorm del, av mitt liv.

 

Som jag hatar. Jag hatar att den delen får så satans stor plats. Att jag kan vakna mitt i natten och få ångest över nåt jag ätit, eller att jag rört mig för lite.

 

Jag vet att jag alltid går alldeles för hårt in för det. Jag tröttnar för snabbt. Det är inte ok. Och inte hållbart.

 

Sidospår: jag vill så himla, himla gärna blogga. Det är ett behov. Jag tycker om att ventilera, uttrycka mig. Tycker om känslan av att folk faktiskt vill läsa. Men jag slits av dilemmat att inte bli för personlig. Jag kan inte hålla fan på mig. Det är min blogg och jag vill kunna skriva vad som helst.

 

Men ibland slår det mig. Som en obehaglig känsla på Ica, att jag inte alls vet vem som vet vad om mig. Någon jag möter vid mjölkdisken, kanske trillat in på min blogg och läst om min vikt. Det känns lite olustigt och konstigt.

 

Men jag måste nog välja om jag vill ta det, eller lägga ner. Och då väljer jag att ta det. Helt enkelt. Hålla igen är omöjligt. Jag finner det själv sjukt ointressant att läsa inlägg som: Jag har gjort det här idag. Ätit det här. Det var gott. Nu ska vi sova.

 

Blhahahahllakdjkjfkldsjdfm.

 

Typ så känns det.

 

Så nu delar jag med mig. Öppenhjärtigt.

 

Tillbaka till huvudspåret. Vikten.

 

Det känns som att det här är min sista chans. Jag kan inte jojjobanta hela livet. Upp och ner, med några års mellanrum. Jag gick ner 22,5 kg med LCHF. 12 av dom är tillbaka. Förstår ni? 12 kg??? Det är mycket, och det gör mig så ledsen. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, och det gör nästan ännu ondare.

 

Det här är min sista kamp. Jag måste lära mig att äta normalt, vettigt och bra. Och röra på mig. Lagom mycket. Leva så som jag vill och kan tänkas orka leva, ett helt liv.

 

Det är sista gången jag kommer slåss mot vikten. Jag vägrar nåt annat.

 

Jag vill inte längre vara ledsen, nedslagen, låg. Tillbakahållen. Jag vill inte. Jag vill inte må skit längre. Jag är färdig med det.

 

Nu börjar resan.

 

Jag öppnar mig för er. Jag hoppas innerligt att ni som väljer att läsa, gör det för att ni bryr er. Och att ni är öppna med det, och kanske kastar in ett hejjarop ibland. För det behövs, och dom värmer sååå.

 

Nu kör vi, gott folk.

 

Nu slåss vi för livet.