fruhillbom.blogg.se

Det är midsommar den här veckan. Det är heeelt galet. Hur fort tiden går.

 

Mycket har hänt sen sist. Det har vart omtumlande, och jag har inte alls orkat sätta ord på det. Vilket är synd, för det kanske hade hjälpt mig.

 

För den som inte har/har haft en hund, så kan jag på en gång säga att det här kommer låta superdravligt. Det hade jag också tyckt. Lite överdrivet.

 

Om det tyvärr inte vore så att jag fått gå igenom det här. Så jag vet att det inte är överdrivet.

 

Bosse.

 

Han tog ju bort sin knöl. Det blev inflammerat. Han blev inlagd i Falun en natt, två dagar efter operationen, och allt var tvunget att göras om. Superhög sänka, feber och hej och hå. Jag var övertygad om att jag skulle få hem Boogart igen. Men det fick vi.

 

Med dränageslang i huvudet.

 

Mitt i hela den här karusellen, så glömde man liksom bort att grundorsaken var ju knölen, som tagits bort. Men Torkel var övertygad om att den var helt ofarlig, och när vi var upp till stan för att ta bort dränaget, så sa hon att dom fått preliminärt svar, och det var en helt ofarlig fettknöl.

 

Så var det ur världen.

 

Efter ännu en vecka så började Bosse svullna upp igen. Neråt mot nacken. Vi ringde och fick komma till stan direkt. Hon lugnade oss och sa att hon kände en knöl där inne, därav svullnaden. Det var heeelt normalt, och kunde sitta i ett tag. Men det var bara ärrvävnad.

 

Väl hemma sa jag till Jocke att jag inte trodde på henne. Jag köpte det inte. Men det fanns ju inget mer jag kunde göra. Jag är inte veterinär.

 

Jocke sa direkt vi upptäckte den här knölen att det här är slutet. Nu kommer inte vi få ha Bosse kvar. Han kommer bli sjuk och dö. Jag tyckte att han överdrev.

 

Som jag önskade att han hade fel.

 

Svullnaden blev inte värre under helgen, och på Måndagen jobbade Jocke eftermiddag. Jag hade hämtat barn, och vi skulle till hamnen och äta glass. Mitt i allt det här, ringer min mobil.

 

Torkel Östman? WTF?

 

Har man någon gång träffat Torkel och pratat med honom, så vet man att han har ett speciellt sätt. Lite nonchalant, på nåt sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Men lättsam, i situationer när man själv kanske känt sig orolig och ängslig. 

 

Därför hördes det direkt, på Torkels röst. Det hade räckt med att presentera sig, så fattade jag.

 

Han pratade och pratade, och till slut sa jag stopp.

 

- Jag fattar inte ett jota, det är grekiska. Men du säger alltså att han har inte cancer?

 

- Jo, det är precis det jag säger.

 

Aggressivt. Och hur mycket och hur många gånger ni än tar bort det, så kommer det tillbaka. Det är slut. Färdigt. Det finns ingenting mer ni kan göra för honom.

 

Dagen efter var han borta.

 

Jag kan helt ärligt säga att det var det tuffaste, hårdaste, mest sorgliga i mitt liv. Det var så smärtsamt, på en nivå jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag fick sönder. Och jag fick ett sånt stort sår i mitt hjärta. Ett hål. Som att någon slitit ut en bit. Och det blöder. Att hämta barnen i skolan, för att ta hem dom och säga hejdå. Att ta Bosse i kopplet och säga till barnen att nu åker vi. Och när vi kommer hem, så är inte Bosse med oss. Smärtan. Det farvälet, var värre är något annat. Att se dessa barn krama Bosse. Vidrigt. Det går inte att föreställa sig. Att sen komma hem, och plocka bort filten, matskålarna, kopplet... Att äta middag, och höra Hugo spontant ropa: Bosse!, när han tappat en bit på golvet. Tystnaden vid bordet, just då.

 

Vi var överens, från första början. Jocke och jag. Att det enda vi kan tänka på, är Bosse. Vill vi vänta tills hans blir sjuk? Är det för Bosses skull, eller för vår skull?

 

Vi pratade med specialister, och fick samma svar. Tyvärr. Det finns inget att säga.

 

Så Bosse fick somna in.

 

Dom första två dagarna gick jag på autopilot. Jag vet inte hur jag fungerade, egentligen. För jag grät. I två dagar. Konstant. Så fort någon pratade med mig. I smyg på toaletten. I kudden. Så fort Jocke kollade på mig. Jag grät som ett barn. Mitt hjärta var krossat, och det gjorde så ont. Samtidigt var jag så överväldigad över att jag kände så mycket. Jag var inte alls beredd på det.

 

Jag var arg. Jag var bitter. Jag ville aldrig, aldrig ha en annan hund. För det är ju Bosse jag vill ha. Ingen annan.

 

Sen vände det. Blev bättre och bättre.

 

Jag gråter nu. Men det är nog för att jag för första gången går igenom allt.

 

Jag kan känna mig ledsen över att vi inte visste mer från början, och bara kunnat låta honom somna utan att ens ta bort knölen. Vad mycket lidande han sluppit. Men så är det ju. Knölen var tvungen att analyseras för att vi skulle kunna få veta.

 

Jag kommer alltid, alltid att minnas honom med ett leende. Min första hund. Ett hjärta av guld. Det snällaste jag mött. Knasig, tokig, jobbig, dryg, lite ouppfostrad. Men sååå älskvärd. Så otroligt fin. Både att titta på, och att vara med. Jag kommer alltid att bära med mig honom.