fruhillbom.blogg.se

 

Alltså. Jag förstår ju att svaret är aldrig, men jag ställer mig ändå frågan: när vänjer man sig med att lämna bort ett barn som inte vill bli lämnat?

 

Jag hatar, hatar, hatar detta. Det krossar mitt hjärta. Flera gånger om dagen. 

 

Han vill ju bara vara hemma. Hemma med mamma och pappa. Och sina syskon. Det är allt han vill. Allt annat stör hans liv. Och är besvärande. Åka till farmor/farfar eller mormor/morfar är nemas problemas. Men att åka till dagis. Att vara helt själv, utan familj. Nä. Han köper det inte. Han vill hem.

 

Han blir inte superledsen. Och det är nästan ännu värre. Han lider liksom i det tysta. Viskar till mig att han vill hem, men gråter inte. Blir överlycklig vid hämtning. 

 

Det första han gör när han vaknar på morgonen är att fråga om vi ska till dagis. Sen kommer tårarna. 

 

På Lördagsmorgonen frågar han också. Nä, säger vi, idag är vi lediga. Yes!!!! Jublar han.

 

Sorgligt är bara förnamnet. Och som jag går sönder över den lilla ungen.