fruhillbom.blogg.se

Alltså. Mina kompanjoner i tv-soffan, har sååå täskig musiksmak, så jag var för tillfället tvungen att avvika.

 

När Linus och Jocke anser att Hasse Andersson är mycket bättre än Kristina Amparo. Det är tydligen mer rock´n´roll. 

 

Oh, min herri.

 

Japp. En onge hemma. Dom andra två hänger i Söderbärke i natt.

 

Har hängt med Saga idag på förmiddagen. Hon växer upp. Fort som fan går det också. Märkligt. För jag blir liksom inte äldre än 25.

 

Vi strosade lite. 

 

Igår var hon på disco. Jag fixade hennes hår, hon fick också tillåtelse att använda lite smink.

 

Those eyes. Dom kommer krossa hjärtan. Och jag tänker på allt hon ska göra. Gå igenom. Alla tårar.

 

Och så tänker jag tillbaka. På allt jag själv gjort. På gott och ont. Efter studenten flyttade jag till Stockholm, men jag kom ganska snabbt hem. Och då hade jag en period på typ, ett halvår, där jag levde loppan. Oh, ja. Som jag levde loppan. Vilket var kul. Ett tag. Ett par månader, sådär.

 

Jag flyttade hem i Februari. Framåt mitten på Juni, var jag en sliten ung dam. Dom flesta kvällar ute slutade i tårar. Jag för så förtvivlat ledsen. Jag var övertygad om att mitt liv skulle se ut sådär. Att jag alltid skulle vara ensam. Alltid härja runt. Flyktigt. Rörigt.

 

När jag väl ramlade in i Jockes famn i slutet på Juli, var jag utmattad. Både psykiskt och fysiskt. Dubbelkalasande varje helg, en hel vår och helt utan riktiga känslor, eller äkthet.

 

Allt föll ju på plats. Direkt. Men tänk om man vetat då. Om man fått facit i förväg.

 

- Det är ok, Lisa. Du behöver inte vara ledsen. Allt kommer bli bra. Du kommer ramla rätt, en blöt kväll. Rakt in i armarna på honom. Sen kommer ni leva lyckliga i alla era dagar.

 

Tänk om man fått facit. Om man fått veta hur förbannat bra man skulle landa. Vad mycket lättare allt hade varit att hantera, den där midsommardagen, när jag stod i Gladtjärns entré, vid ett-snåret, och mamma och pappas granne torkade stooora tårar från min kind, samtidigt som jag hulkade fram att jag minsann alltid kommer vara ensam.

 

Om jag vetat då, att jag ett år senare, skulle sitta med min förstfödda dotter i famnen.

 

Vilka vändningar livet gör. På de mest oväntade sätt.

 

Hon har haft en rocky road, vår lilla tös. Och vi står vid hennes sida. Alltid. Allt kommer bli bra.

 

Men ibland bara kommer det över en. Att hon ska gå igenom allt som ärrat mig, på ett eller annat sätt. Att hon inte kommer förstå, inte kommer lyssna eller tro mig, när jag säger att allt faktiskt kommer att bli bra

 

Lilla unge.