Modiga Missbrukaren.
Kategori: Funderingar, Hälsa, Kost
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Jag slåss. Varje dag. Varenda, vareviga dag. En ständig kamp. Ett missbruk, som vilket annat.
Mitt matmissbruk.
Skillnaden mot de flesta andra missbruk, är att jag ständigt utsätts för det. Ständigt. Det finns ingen möjlighet att avstå. Enda möjligheten är att hantera det.
Och misslyckas. Gång på gång. Och för varje misslyckande, sjunka djupare och djupare. Och tröstäta mer och mer. För att rufsig kliva upp igen,och ramla omkull. Och cirkeln fortsätter.
Ord är min tröst. På nåt sätt. Skulle jag bubbla ur mig på Facebook? Nä. Det kändes inte riktigt rätt. Men det bubblar över om det inte kommer ut. Så det här får bli min återkommande kanal. Man går in här för att man tyker om mig, och tycker om det jag skriver. Har man inget snällt att säga, så är man tyst. Det här är mitt ställe.
Alternativet var att helt hålla käften. Bara le. Och låta allt verka finfint. Men jag vägrar. Jag har någongång skrivit ett par rader om detta på Fäjan, och responsen var stooor. Därför känns det viktigt. Vi måste prata om det här.
Och jag tänker stå upp för det. Jag är en matmissbrukare.
En känsloätare. Jag har en ätstörning. Jag är tjock, men jag har en ätstörning.
Varenda gång jag öppnar min mun, och stoppar nåt i den, så gör jag det med ångest. Så fort jag vaknar, funderar jag över vad jag ska äta. Hur jag ska äta. Varenda liten tugga är ångestladdad. Varenda litet beslut. En ständigt, konstant kamp.
Det är ingen som ber en alkoholist att bara ta en sup, bara en. Alkoholisten avstår. Hur ska jag kunna göra det?
Jag vet allt, kan allt om varenda jäkla diet. Jag har provat allt. Verkligen. Men jag trillar dit. Jag misslyckas, deppar ner mig, hatar mig själv, sparkar på mig, spottar och fräser. Så är mitt liv. Upp och ner. Höga berg och djupa dalar.
Men jag fikar sällan bland folk. Det är inte så ofta, faktiskt. Jag håller fan på mig då. Tackar ofta nej. Låter blir. Är duktig. När sen alla barnen lagt sig, och Jocke jobbar, då är jag inte längre så duktig. Då är jag dum i huvudet. Manisk. Galen.
Jag smygäter. Åker jag och handlar, så funderar jag vad jag kan köpa och äta i bilen på vägen hem. Som jag hinner äta upp och som inte luktar för mycket. Så att Jocke inte märker att jag ätit nåt.
Igår kväll, efter typ sex bullar, en massa choklad, ett äpple och två rostmackor, så hittade jag en kartong med chokladpudding. Skyndade mig att titta på klockan och överväga om den skulle hinna stelna, samt att jag skulle kunna äta upp den och diska undan innan Jocke kom hem. Det gjorde jag. Jag åt så jag knappt kunde andas.
Men när Jocke kom hem bröt jag ihop. Som ett barn. Jag var så innerligt ledsen. Och som han kämpar, och försöker förstå. Men hur ska han kunna? Jag grät, och vi pratade. Som så många gånger förut.
Men den här gången var det ändå annorlunda. Nåt hände.
Och idag på förmiddagen, gjorde jag något jag aldrig någonsin trodde skulle hända.
Jag ringde till Vårdcentralen. Det är sannerligen något av det absolut modigaste jag gjort. Jag fick fantastisk respons, grät så jag knappt kunde andas, och försökte samtidigt göra mig förstådd.
Jag behöver inte hjälpt att gå ner i vikt. Det kan jag. Jag behöver hjälp med mitt beteende. Jag vill inte ha en remiss till en dietist. Jag vill ha en remiss till Skönvikt.
Jag har en tid hos läkaren - som jag tillsammans med sköterskan på vc kom fram till att vi trodde skulle passa bäst- den 26/5.
Det är ett första steg. Ett stort steg. Och jag har gråtit så mycket idag. Av lättnad, mest. Tror jag.
Idag är jag mitt modigaste jag, och det här är bara början på resan. Jag har förstört mitt liv nog. Nu ska jag se till att få hjälp. Nu ska jag hjälpa mig själv.
Gör jag bort mig som blottar mig? Jag vet inte. Kommer jag ångra mig? Kanske. Kommer folk skratta åt mig bakom ryggen? Det är möjligt. Men om jag kan få en enda person att känna sig bättre, att inte längre känna sig ensammast i världen med sitt missbruk, så är det värt att bli skrattad åt.
Det här är slutet på resan, och början på en ny.
Louise säger:
Du är stark Lisa! <3
Enni Koistinen säger:
Bra gjort,verkligen och bra skrivet :) Du är inte ensam som kämpar men flesta gör den ensam ,man vågar inte söka hjälp . Lycka till :)
Sara Nordberg säger:
Älskade Lisa💞
Gråter här hemma över den ångest du har, jag vet precis vad du går igenom då jag själv varit exakt där, gömt mig när jag ätit, ätit massor så jag nästan kräks och mått så dåligt, så dåligt. Känt samma känsla och även vetat att folk pratat, skrattat och skrivit om min fetma bakom min rygg och jag har gråtit och åter gråtit😢
Jag tycker du är fantastisk som bett om hjälp, så enormt modigt gjort. Detta kommer bli bra och kom ihåg, du gör det för din egen skull och du kommer få hjälp.
Stort lycka till vackra människa. Jag tror på dig💞💞
Linnea säger:
Men fy sjutton vad strongt gjort!
Det du gjort är så otroligt bra och på något sätt så otoligt fint, du har gjort något helt för dig själv, för din skull.
Men i förlägningen även något för din familjs skull.
Så otroligt bra, fint och starkt gjort!
Inspiriras av att du vågar ta orden i din mun, av att du vågar skriva ner och dela med dig av din resa.
Åh som jag kan känna igen mig i mycket.
Va stolt över dig själv, du förtjänar det!
mammis säger:
Du har alla verktyg för att lyckas, nu får du proffesionell hjälp att ta dig dit, du har styrkan, modet och med lite hjälp så är jag säker på att du fixar det så att Du blir nöjd och mår bra!
Jag älskar din ärlighet, ditt mod att lätta ditt hjärta och att vara så öppen.
Kram min älskade unge!
Taina säger:
Det var den mascaran! Du skriver om ett problem som alltför många känner igen men inte vågar prata om. Det är alldeles för skämmigt.... Jag önskar dig ett stort lycka till med din kamp. Du kommer fixa det..... Kram på dej.
Karin säger:
Bloggadress: http://dixiedynamite.blogg.se
Du är modig. Och du kommer fixa det. Du kommer då bukt med matproblemet. Varför skulle du inte? Du är ju du. <3
Gun M säger:
Det gör mig så ont att du har det så kämpigt. Du är en sådan underbar människa och så otroligt vacker, både utanpå och inuti. Så modigt och underbart att du har tagit steget att be om hjälp. Jag kan bara hoppas, av hela mitt hjärta, att du får den hjälp du behöver. Kram
Frugan säger:
Just idag var jag extra glad över att ha 30 sekunder hem till dig. Jag älskar dig min fina underbara Lisa!
Jannike säger:
All heder åt dig Lisa! Du kommer att klara det. Bara att berätta om det är starkt gjort. Att sen dessutom ringa VC är ju ett stort steg i rätt riktning. Vi är många som står bakom dig i denna kamp och hejar på! Lycka till! Kram.
Zarha säger:
Blir otroligt berörd av det du skriver och hoppas och håller tummarna för att du lyckas med din tuffa resa du har framför dig, massor med styrkekramar till dig ❤️
Jonna säger:
Så strongt gjort att skriva om dettA!! Jag gjorde ett försök för ett år sen, publicerade aldrig det jag skrev.. Kunde inte sluta skriva, förklara eller hejda mig. . Är så otroligt jobbigt att varje dag/hela tiden behöva tänka på maten. Vad ska jag äta till frukost, är de mellis snart, vad blir de för gott till lunch.. Undrar om jag ska hälsa på någon som har fika.. Åh snart mellis igen.. Ska handla, går runt tio extra min och bara funderar vad jag ska äta för gott direkt jag sätter mig i bilen.. Känner verkligen igen mig i det du skriver, min relation till mat är långt ifrån normal/hälsosam. Den ständiga kampen, varje dag. Äta måste vi, annars dör vi, men hur lätt är det då att handskas med detta sjuka missbruk. Vi måste ju äta :/ En vän till mig tipsade om din blogg idag och nämnde detta inlägg för hon tänkte på mig direkt.. Vi har skrattat åt dom gånger jag smygit hemma, varje gång jag stått kvar i carporten och möljat i mig och sedan gömt spåren.. Det är inte roligt, men ändå har jag försökt skämta bort det..Jag tänker följa din resa nu och så jäkla bra att ringa VC, ett steg i rätt riktning, jag tror på dig och blir inspirerad att ta tag i mitt egna missbruk.. Önskar ingen detta men skönt Att inte vara ensam <3
Starkt gjort och så bra skrivet. Jag skriver helt luddigt men blev så glad och ivrig nu, kämpa på nu, kan bara bli bättre från och med nu och jag tror det är viktigt att personer runt ikring VET om detta..
Kram Jonna.
Rebecca säger:
Jag tror att du redan har hjälpt den där enda personen faktiskt. Dig själv. Och det är det viktigaste.
Starkt gjort, och modigt, och lättande för både dig och många många fler som kan relatera till det du skriver!